Vi var en liten skara som entrade salongen, men hur ofta är det så. Det var skönt att bre ut sina saker utan att få onda ögat.
Hade ingen aning om vad filmen handlade om, utan Anne hade skickat oss för att genom Veckomagasinets räkning kolla hur bra filmen är.
Vi är mer ett fan av och ÄLSKAR romantiska komedier eller kan möjligen sträcka oss till romantiska actionfilmer. En film ska vara avslappnande och man ska bara sjunka ner i fåtöljen och mysa med sin popcornlåda och läsk.
Filmen VÄLDIGT grå, tyckte vi, och man känner sig nedstämd när det lyckas förmedla känslan av missanpassning i tillvaron, som Lo, spelad av Moa Gammel gör en fantastisk insatts genom att behålla sitt stoneface, hela filmen.
Samtidigt en underton av ironi som gjorde att jag skrattade till i efterhand när orden sjunkit in.
Detta är ingen slötittar film utan det gäller att hela tiden vara med på vad som sägs mellan raderna.
Handling:
Lo lever ett inrutat liv utan vänner och stor fobi över att inte ha koll på vad som händer bakom hennes rygg.
Hon har ingen social förmåga att kommunicera med sina kollegor vilket gör att hon är väldigt ensam. Hon är 27 år och bor fortfarande hemma hos sin mamma Christina (Lia Boysen), som hon innan trodde var hennes enda levande släkting.
Mamman har fått Lo att tro att båda morföräldrarna dött för 20 år sedan.
Så när Lo får reda på att hennes morfar dött, för andra gången, vågar hon för en gång skull trotsa sin mamma och åker i hemlighet till begravningen för att träffa sin mormor. Redan samma dag bestämmer hon sig för att ändra sitt inrutade liv och flytta dit, in hos mormor Frida (Anita Wall), en varmt och omhändertagande kvinna.
Här träffar hon fler personer som bryter ner hennes murar och inte ser hennes oförmåga att kommunicera med andra.
Sakta men säkert lär sig Lou att vänja sig vid att människor kan tycka om henne. Hon får lära sig att uttrycka vad hon vill och välja vad hon ser som hemma.
Reflektioner:
Känner du för att se en film med en underton av ironi men med mycket varmt kärlek mellan människor ska du se den. Det är absolut ingen film som du skrattar mycket, utan mer en eftertänksam känsla om att se människor runt omkring dig.
_____________________________________________________________________________
Hemma är en svensk-isländsk dramafilm från 2013 i regi av Maximilian Hult. Filmen är Hults första långfilmsregi och i rollerna ses bland andra Moa Gammel, Lia Boysen och Simon J. Berger. (Wikipedia)